Poison

Alla gillar skvaller. Det bara är så. Vuxna som små, killar som tjejer. Sedan är det även skillnad på skvaller och skvaller. Skvaller kan vara en harmlös rolig sak att prata om. Det handlar ofta om att få vädra sina egna tankar eller åsikter om saker och ting, om vänner och om fiender. Om nyheter i bekantskapskretsen eller nyheter i den stora vida världen.

Skvaller kan även vara rent elakt jävla skitsnack. Alla har pratat skit om någon. Även om så bara en gång i livet. Skvaller för mig är på den lägsta nivån. När man snackar skit om en människa i ens närhet, oavsett om det är på jobbet eller i familjen eller i ens umgänge över huvud taget, och sen inte kan stå för det. Att kunna stå och titta en annan människa i ögonen medan man ler och är trevlig, men som man kanske dagligen går och spyr galla över bakom ryggen med folk. Folk som man drar med sig ner i skiten, med i skitsnacket.

Om man påstår sig vara en människa med många och starka åsikter som ser sanningen i vitögat och står upp för den man är och vad man tycker, så har man bedragit sig själv om man gör på det sättet. Låt inte någon annan ta skiten för att du vill verka bättre. Man kan aldrig övertyga mig om att man är en bra människa om man uppför sig som att man är på dagisnivå. För det är vad det är enligt mig.

Jag undrar vad det är som driver dessa människor. Hur kan man vara sann mot sig själv? Hur kan man trycka ner andra så långt ner i skorna bara för sitt eget behov av att ”vädra” sina åsikter? Känns det bättre? Vaknar man en dag och inser att man kanske inte är en så bra och duktig medborgare/vän/arbetskamrat som man trodde eller lever man i illusionen att man själv är så mycket bättre än andra? Eller tar man inte på skitsnack så hårt? Förstår man inte hur illa man kan göra andra människor med elaka ord bakom ryggen? Hur lång tid tar det innan man inser att man inte är bättre än en tvättäkta backstabber?

Tycka illa om någon kan man göra, men det är inte okej att vara falsk.

Alla gillar skvaller. Men det finns en gräns.